Mens påverkar vardagen för halva befolkningen under stora delar av livet. Ändå behandlas mens ofta som ett privat problem – något som förväntas hanteras tyst och individuellt.
Vad får det för konsekvenser när mens inte fullt ut erkänns som en samhällsfråga?
När mens ses som ett privat problem blir konsekvenserna kollektiva
Att mens betraktas som ett privat problem betyder inte att konsekvenserna är privata.
Tvärtom.
När unga stannar hemma från skolan på grund av mensbesvär.
När någon avstår från idrott, arbete eller sociala sammanhang.
När det känns pinsamt att köpa mensskydd, be om hjälp eller ens sätta ord på vad som händer i kroppen.
Det här är inte individuella misslyckanden.
Det är tecken på ett samhälle som ännu inte fullt ut har integrerat mens i sin bild av vardag, hälsa och jämlikhet.
Tystnaden kring mens är inte neutral
I Sverige finns en stark självbild av att vi är öppna, jämställda och framåt när det gäller mens.
Många vuxna upplever att stigmat är borta.
Men erfarenheter och undersökningar pekar åt ett annat håll.
När nästan varannan uppger att det är pinsamt att ha mens eller att prata om mensskydd, då handlar det inte om personlig blyghet.
Då handlar det om normer.
Stigma behöver inte alltid ta formen av uttalad skam.
Ofta visar det sig i det som inte syns: i tystnaden, i osäkerheten och i systemen som inte är byggda för hela verkligheten.
Hur språk, system och vardag påverkar synen på mens
Normförändring sker sällan i ett enda språng.
Oftast sker den i små, vardagliga förskjutningar.
När något får ett namn.
När alternativ blir synliga.
När information finns tillgänglig på samma villkor som annan kunskap.
Språk spelar en avgörande roll. Det vi kan benämna kan vi också prata om, problematisera och förändra.
Men språk räcker inte på egen hand.
För att mens inte ska begränsa vardagen krävs också att system – skola, vård, arbetsliv och samhällsstruktur – tar höjd för att mens är en återkommande och förutsägbar del av livet.
Varför mens är både en personlig och strukturell fråga
Jag har själv fått ompröva både föreställningar och erfarenheter längs vägen. Länge såg jag mens som något som helt enkelt fick hanteras individuellt – diskret och utan större uppmärksamhet.
Först när jag på nära håll sett hur rätt förutsättningar faktiskt kan förändra vardagen, har det blivit tydligt för mig hur mycket som begränsas i onödan när mens förblir ett privat ansvar.
Den insikten har gjort det omöjligt för mig att se mensfrågan som marginell eller isolerad. Den är sammanvävd med frågor om trygghet, delaktighet och jämlikhet.
Från privat ansvar till gemensamt ansvar för mens
Om vi menar allvar med jämlik utbildning, hälsa och möjligheten att delta fullt ut i samhället, kan vi inte fortsätta behandla mens som något varje individ förväntas lösa själv – i tysthet.
Att flytta mens från det privata till det gemensamma samtalet handlar inte om att göra något större än det är.
Det handlar om att erkänna det som redan finns.
Mens är inte ett särintresse.
Det är en samhällsfråga.
Att åstadkomma förändring behöver inte vara svårt.
Ibland kan det räcka att börja i det lilla, vardagliga samtalet.